Som på film
Jag har alltid tyckt om att titta på film och serier. Det var så jag lärde mig engelska så bra så tidigt. Jag minns när jag gick i mellanstadiet och varje dag efter skolan skyndade mig hem för att titta på Seventh Heaven som gick på femman. Det var så mycket drama i den serien. En präst med typ åtta barn eller om det till och med var ännu fler. Ungdomar, sex och droger och det var så spännande.
Än idag så tittar jag otroligt mycket på serier, men det gör väl de flesta nu för tiden. Alla Sex and the City avsnitt har jag sett flera gånger, så nu har jag även gett mig på The Carrie Diaries, som då handlar om Carrie Bradshaw som tonåring. Och även fast jag gärna vill se mig själv som någon som är för cool för sådana fjantiga serier så älskar jag det. Jag vet inte om det är känslan jag får av att kastas tillbaka till skolan, till den första kyssen och den där häftiga killen man trånade efter, eller om det är allt drama, men det väcks någonting i mig och nu efter att precis sett klart ett avsnitt ville jag liksom skriva.
Så jag sitter i soffan invirad i en filt med Joni Mitchell spelandes på Spotify och dricker mango - och chaité i min Beatles mugg och skriver. Och jag tänker på mig själv som femtonåring och försöker minnas hur jag var som person. Jag har väldigt svårt att förstå att det faktiskt var fem år sedan. Men jag minns vilka som var mina kompisar då, och jag minns vem jag trånade efter. Men som det oftast blir i den åldern blev mina tonårskänslor inte besvarade och jag blev lämnad hjärtekrossad trots att det aldrig ens blev vi.
En hel höst och en hel vinter gick och det var en jobbig sådan för mig. Inte bara på grund av en kärlek jag aldrig fick uppleva utan av en lätt depression. Jag har aldrig riktigt sagt det högt för någon mer än mina allra närmsta. Men det jag gick igenom då var en depression. Det var inte en djup depression men nog för att jag alldeles för ofta sov istället för att gå till skolan och grät inne på mitt rum när ingen annan var hemma. Min mamma pratade med skolkuratorn och jag gick dit några gånger och försökte berätta något för någon som inte alls förstod. Men hur skulle han kunna förstå när jag inte själv gjorde det? Jag visste ju inte vad som gjorde att jag mådde så otroligt dåligt och vad som gjorde att jag brast ut i gråt ibland från ingenstans.
Jag skrev blogg på den tiden också och när jag tittar tillbaka i den ser jag tecken på subtila hintar om mitt problematiska psyke. Det var ibland gömt bakom en text om kärlek. Kanske var det också det jag behövde. För när våren kom så kom även Erik. Jag blundar och kan fortfarande känna fjärillarna jag hade i magen i flera månader när jag var med honom. När jag fick somna på hans bröst och vakna med hans armar runtom mig så var det som att jag hade hittat meningen med livet. Det var det här som var riktig kärlek.
Många, inklusive mig själv, tar för givet att ett förhållande som börjar när man är sexton år inte kommer att hålla längre än ett par år. Hur mycket jag än ville och fantiserade om det så kunde jag aldrig riktigt tro att jag skulle sitta här idag. I min och Eriks soffa, i vårat hem. Idag planerar vi vår framtid tillsammans. Vi är inte längre sexton år.
Även fast jag gärna vill att mitt liv ska vara som på film så är jag glad att det inte är det. För verkligheten är så mycket bättre.
