paulinaknutsson.blogg.se

Låt mig prata om något som man inte ska prata om. För att det av någon anledning är tabu. Igår kväll storstädade jag. Jag diskade, torkade och sorterade. Anledningen till att jag gjorde det var för att jag var tvungen att komma undan mina tankar. För igår hade jag en dålig dag. En såndär dag då ingenting känns bra. Ibland har jag sådana dagar. Då allt i mitt huvud säger åt mig att jag kommer att misslyckas. Ingenting jag gör kommer någonsin att göra mig riktigt lycklig. Jag vet inte varför jag finns.

 

Det började med att jag skulle plocka undan bara. Liksom städa, fast inte storstäda. Men det gick för fort. Erik var på drakstaden och åkte skateboard så jag var ensam med mina tankar. Så när jag var klar med undanplockningen tänkte jag att jag kör hela köket. Jag torkade alla skåp, ugnen, diskmaskinen, kylen, frysen och fläkten ovanför spisen. Är det här det enda du duger till?

 

Jag fortsatte med vardagsrummet. Rensade ur bokhyllan som tvn står på, där vi bara brukar lägga allt som vi inte riktigt vet vart vi ska lägga det annars. Den blev nästan tom för att det var så mycket skräp.

 

Erik kom hem när jag precis blivit klar med tvättstället och badrumsskåpet och hade bäddat sängen. Jag kände en lättnad i hela kroppen, jag hade så ont i ryggen men jag ville hellre känna den smärtan än den psykiska smärtan jag kände av mina egna tankar.

 

Jag är en av många människor som lever med ångest. För mig har den blivit mycket bättre sedan jag träffade Erik och den hälsar inte på mig så ofta nu för tiden. Men den gör det ibland. Och då tycker jag synd om Erik, eller vem det än är som finns i min närhet just då. Ångesten är det läskigaste och mest obehagliga jag stött på i hela mitt liv och vi måste prata om det. Vi måste prata om den psykiska ohälsan. Vare sig det är ångest, depression, psykisk misshandel eller något annat. Vi måste börja förstå att psykisk ohälsa är precis lika hemsk som fysisk. För att det är inte alltid lätt att bara "rycka upp sig" eller "tänka positivt" även fast du, som aldrig upplevt dessa saker, kanske tror det.

 

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här eller vad jag vill få ut av det. Det enda jag vet är att jag är trött på att försöka gömma mig, försöka hitta på ursäkter och att må dåligt utan att våga berätta för någon vad som egentligen sker i mitt huvud.