paulinaknutsson.blogg.se

Jag trivs inte med att vara gravid just nu. Jag älskar att ligga och känna när bebisen rör sig och det är en jättehäftig känsla som jag är så glad att få uppleva. Men allting annat hade jag väldigt gärna sluppit.

Hela min graviditet fram till vecka 24 ungefär har varit bra. Visst, det var jobbigt ett tag i början när jag knappt kunde äta något pga illamående, men förutom det flöt det liksom på och jag hade inga besvär alls. 

Men sedan började jag få lite ont i ryggen, i början mest bara när jag hade jobbat långa pass särskilt i disken. Tills en dag då jag inte ens kunde sitta i kassan, jag hade jätteont efter en timme. Så då ringde jag vårdcentralen och fick träffa en sjukgymnast som sa att det antagligen var överansträngning och kommer troligtvis gå över. Men ett par dagar gick och jag kände att jag inte kunde jobba så jag gick till en läkare som sjukskrev mig i två veckor. Just då tyckte jag att det var skönt att jag bara skulle vara sjukskriven i två veckor så att jag ändå skulle hinna jobba en månad innan min graviditetspenning startar, för jag trodde själv också att det skulle gå över. Men det gjorde det inte.

Jag provade jobba den dagen jag skulle tillbaka men det gick inte så jag blev sjukskriven i två veckor till fast läkaren egentligen tyckte att det var lika bra att sjukskriva mig fram tills graviditetspenningen skulle starta, men jag kände att även om jag bara får jobba två veckor så är det bättre än ingenting. Men det har fortfarande inte blivit bättre så jag är fortfarande sjukskriven och kommer nu alltså inte att jobba mer innan bebisen kommer.

Och folk som jag sagt till att jag inte ska jobba på hela sommaren blir liksom avundsjuka och säger "åh, vad skönt, lyllos dig". Och ja, om man endast ska tänka positivt så är det skönt att vara ledig särskilt eftersom att det är sommar, men det är inte så jävla nice ändå att behöva ursäkta sig efter att ha varit på kalas i en timme med att måsta gå hem och lägga sig för att man inte ens kan sitta på en stol utan att få ont i ryggen. Eller att behöva be sin hårt arbetande sambo som varit på jobbet hela dagen att laga maten för att du suttit på en föräldrakurs i två timmar och har så ont att du inte ens orkar stå upp, fast du är "ledig" hela dagarna och han jobbar både dag och kväll.

Ändå så är jag glad att jag inte har några andra besvär. Visst, jag är väldigt trött och blir extra trött utav smärtan i ryggen, men många gravida har ännu fler symptom som är jobbiga. Och jag tycker det pratas för lite om det. Eller kanske inte så, men att många kvinnor känner att de måste älska att vara gravida och om man klagar så ska man känna sig sämre än andra på något vis för att de klarar minsann av att jobba och leva som vanligt. Det känns liksom som att det finns någon liten oskriven regel om att man inte får klaga för mycket för att kvinnor har minsann alltid klarat av att bära barn och föda det så det kan väl inte vara så farligt? Jag är verkligen nyfiken på hur annorlunda det hade sett ut om det var männen som blev gravida, eller både män och kvinnor.

Jag känner mig stel, tung och otymplig och också rädd eftersom att jag ändå bara är i vecka 29 och har 11 veckor kvar där jag kommer att bli ännu större och tyngre. Jag känner mig värdelös som ju är "ledig" hela dagarna men ändå inte kan göra så mycket jag vill i vårt hem och med vårt nya hus. 

Samtidigt så vet jag att jag inte är värdelös. Jag vet att min sambo inte tycker det och jag tycker att alla som bär på sina barn är fucking gudinnor som förtjänar så mycket respekt och beröm för det vi går igenom. 

Jag vet inte om jag egentligen fick ut det jag ville i det här inlägget men slutsatsen är att alla älskar inte att vara gravida, alla graviditeter ser olika ut och alla hanterar sina graviditeter på olika sätt. Ingen är sämre än någon annan. Man kan ha världens enklaste graviditet och ändå hata att vara gravid och tvärtom kan du ha en jättejobbig graviditet men ändå älska det.