Sista veckorna
Som jag sagt innan så var min graviditet ingenting jag kunde njuta av särskilt mycket. Jag hade ont i ryggen, kände mig tung och osmidig och hade långtråkigt som bara den. Bland annat. Och de allra sista veckorna, från vecka 34 ungefär, var riktigt illa. Jag grät flera gånger för att jag mådde så dåligt av alla olika anledningar.
Det enda som var bra med att jag var så himla less var att jag verkligen var redo för förlossningen. Jag var självklart nervös men inte rädd. Jag gick länge och reagerade på minsta lilla som skulle kunna vara ett tecken på att det var på gång. Och blev lika besviken varje gång på att det var falska alarm.
Men min älskade bebis lyssnade ju på mig och kom faktiskt i vecka 38. Det är ju inte så himla vanligt att som förstföderska föda tidigt. Men hon kom v. 37+4. Nästa inlägg blir en förlossningsberättelse.
